Jag håller på att natta Alice. Hon gallskriker. Eftersom jag är gravid och inte kommer orka vagga henne till sömns i framtiden och för att hon är stor nog att lära sig nu, så har jag börjat med 5-minuters-metoden.

Jag började i slutet av augusti, första gången. Första kvällen tog 1 timma och 30 minuter av konstant gallskrik. Andra kvällen tog 30 minuter av konstant skrik och tredje kvällen tog 10 minuter utan konstant skrik. Hon både sover bättre och längre när hon lärt sig själv.

   Men jag åkte till göteborg och min mamma gjorde på ett annat sätt och vips fick jag börja om från början. 2 timmars gallskrik i några nätter och vi var tillbaks på 10 minuters-stadiet.

   Igår kunde inte hasses pappa passa tiden, så jag fick avbryta nattningen och göra på annat sätt. Och åh, ikväll får jag börja om från början. Jag har annat för mig än att börja om gång på gång. och grannarna tror säkert att jag slår min dotter så som hon skriker.

Fan ta folkj som inte kan passa tiden. Har man sagt kl 18 kan man inte bara räkna med att det går precis lika bra kl 19.45

Jag sitter fast i den här skithålan. Vi sökte lägenhet i göteborg men nu är det så illa på arbetsmarknaden att Hasse inte vågar säga upp sig här och söka nytt i Göteborg. Vår lösning, att jag och Alice flyttar ner först och Hasse sen, fungerar inte eftersom ingen vet när situationen ser bättre ut på arbetsmarknaden och jag vil inte bo där själv med Alice när jag är gravid och allt är så osäkert. Jag är fast i Vetlanda. Jag rår inte över mitt eget liv!

   Jag har en underbar kille, en helt fantastisk dotter och ännu ett liv i magen men jag kan inte glädjas ordentligt. Jag vantrivs något enormt, känner mig kvävd och klaustrofobisk. Jag vill varken bo själv med Alice när jag är gravid och inte veta alls när Hasse kommer, eller att bo hos någn av mina föräldrar med Alice en längre period. Jag vill inte heller stanna här, men det blir jag nog tvungen till.

   Vad jag vill är att bo tillsammans med Hasse och Alice i en egen lägenhet i Göteborg. Men han vågar inte ta risken just nu och fan vet när allt blir bättre.

   Jag har sån jävla panik!

Jahopp eftersom jag blev så besviken på att jag bara var i vecka 7, vecka 8 idag, så är jag fortfarande i riskzonen för missfall. Det hade jag visserligen varit i vecka 9 också, men inte haft lika många veckor kvar till milstolpen Vecka 12. Då risken minskar rejält. Men jag tänker inte skriva något om bebisens utvekcling förrän efter vecka 12. HAr jag bestämt.

   Idag ahr jag mått hemskt illa. Vaknade 6.30 av Alice och kunde bara äta ett halvt äpple till klockan 11.30 Då tvingade jag i mig en kantskuren rostad smörgås med lite smör och ost och en halv kopp kaffe. Det är allt som gått idag trots postafen och alla möjliga knep. Men jag vet att framåt 15-16 tiden kommer jag må bättre och kunna äta en hel del. Ska nog baka bullar idag tror jag. När jag mår bättre. Ska baka dubbel sats och frysa in. Ska nog baka lite annat också så småningom och frysa in, är alltid gott att ha något. Lyckas dock aldrig ha det mer än någon vecka eller så, om ens det. Det äts alltid upp.

   Nu är Alice lite surig och drar i mitt ben. Ska ta och gå lite med henne i gåstolen. det tycker hon är kul!

Idag var jag på ultraljud (vag.). I göteborg har dom ett rutinmässigt mellan vecka 9 och vecka 12 men inte här i vetlanda. Eller när jag var gravid med Alice så sa dom att de hade det men enligt läkaren idag så har dom minsann inte det. Jaja. Hur som helst så bokade jag ett och idag var jag på det.

Bebisen är visst bara 9 mm stor och jag beräknas vara i vecka 6+6, alltså precis i slutet av vecka 7 - jag går in i vecka 8 imorn, jag är inte i vecka 9 som jag trodde. Bebisen är alltså inte 3 cm utan ca 1 cm och beräknas komma till världen 13e maj. Men man vet ju aldrig.

Det är ju inte annat än att man är lite besviken. och förundrad. Det innebär att jag haft ägglossning först 3 veckor efter sista mens första dag. Det är ganska lång tid.

Idag var jag på inskrivningen på mödravårdscentralen. Mvc. Jag skulle vara där klockan 13.00 och var på öppna förskolan (som ligger i samma byggnad) klockan 12.50 Givetvis var Alice jättehungrig och jag var tvungen att börja mata henne innan. Tänkte att 10 minuter är säkert ingen fara om jag kommer sent.

   Men duktig som jag är ringa jag till barnmorskan.

Jag: -Jag blir 10 minuter sen, jag var tvungen att mata Alice, är nere på öppna förskolan.

Barnmorskan: Jaha, ja men ta med dig maten upp och mata henne här!

Japp. Så stackars ALice fick ta en paus i maten medan jag packade ihop oss och knatade upp för trappan, till MVC. Fcik mata lite då och då mellan undersökningarna.

   Hur som helst, först fick jag väga mig. Jag vägde 55,7 med kläder - gått upp 3,5 kilo redan! Sen togs ett blodprov i armen, vad dom kollade där vet jag inte riktigt. Sen togs ett litet prov i fingret, kontroll av blodvärdet. Det såg bra ut, 130. Därefter mättes mitt blodtryck. Det var 86/58. Extremt lågt.

Sen var det lite allmänt snack om graviditeten i övrigt. Jag berättade att jag mår fruktansvärt illa och hon upplyste mig om att det fick jag stå ut med för Lergigan (hur fan stavas det?) har slutat ges vid graviditet sen i somras. Jag talade om att jag vill bli klippt nästa förlossning också.

    Nu tror du jag är knäpp som kan be om att bli klippt med en sax i Greta! Men så är det inte. Poängen är att efter några timmar med intensiva värkar så är man rätt trött och sliten och ett klipp underlättade nåt helt grymt sist. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle orkat krysta ut en bebis utan hjälp när jag födde Alice iallafall. Och ett klipp, visst det gör förbannat ont. I en minut. Sen glömmer man det. Så föds barnet och man sys igen. Inga problem. Hon visste inte om ett klipp var något man kunde be om, men antecknade det trots allt.

    Idag köpte jag mina första mammabyxor också. Ett par svarta "linnebyxor" med mudd för magen. Som givetvis inte syns när man har tröja över. Jag vet att det är lite tidigt att köpa mammabyxor redan i vecka 9, jag har ju långt ifrån en bebismage. Men de 3,5 kilo jag gått upp har satt sig på magen, rumpan och kärlekshandtagen. Visserligen har det väl varit så de senaste månaderna, eller snarare blivit, att jag bara kan ha mina blå jenas. Mina 2 svarta par stuprör är alldeles för små i midjan. Det går an när jag står upp men såfort jag ska sitta så måste jag knäppa upp. Behövde nya byxor ändå men med tanke på att jag är gravid och inte direkt kommer bli mindre så kändes det onödigt att köpa ett par nya byxor som jag ändå inte kommer kunna ha om några månader. Så det fick bli mammabyxor.  Jag köpte mammabyxor för att få plats med graviditetsfläsket *skrattar*.

   Idag är för övrigt första dagen denna veckan som Hasse jobbar förmiddag, alltså första dagen som jag har vart helt tvungen att gå upp, försöka att inte spy, byta Alices bjsblöja, mata henne med gröten som just nu känns olidligt motbjudande och leka med henne. Jag älskar att leka med min dotter och har absolut inget emot att ta hand om henne, missförstå mig inte, men nu när jag är gravid och mår så fruktansvärt illa så är det jättekämpigt. Och jag får så dåligt samvete när jag inte riktigt orkar leka fullt ut så mycket som jag vill, utan blir sittande i soffan och ler lite lojt. Hoppas det går över snart och hoppas hon "förstår" mig och kan förlåta mig.

Idag har hon iallafall varit väldigt snäll! Älskar henne!

Det luktar så illa överallt! All mat känns så motbjudande! Ingenting passar och jag mår bara så illa! När ska det gå över?

Jag är för visso bara i vecka 9, vetefan vilken månad det blir om man räknar på barnmorskornas knepiga vis då en månad alltid är 4 veckor förutom första som är något annat antal, och vad jag minns så mådde jag illa till långt in i 4e eller 5e månaden med Alice. Jag befinner mig dessutom fortfarande i riskzonen för missfall. Kommer inte ihåg exakt hur många graviditeter som slutar i missfall, men det var hemskt många. Men det gick bra förra gången så visst ska det gå bra denna gången också?

Förra gången rökte jag dessutom, slutade först i vecka 20 (jag vet skäms på mig, hur kunde jag?) och denna gången har jag helt slutat med både cigg å snus!

Det finns en hel del olika sidor på internet om vad som händer med barnet i magen vecka för vecka under graviditeten. jag tänkte jag skulle börja skriva lite kort om det varje gång jag går in i en ny vecka. Börjar idag!

Vecka 9

Illamåendet är ofta envist, liksom tröttheten. Hormonomställningen mjukar upp tandköttet och många kvinnor småäter på grund av sitt illamående så tänderna kan fara illa.

Många kvinnor kan inte riktigt glädja sig åt sin graviditet, många anklagar sig dessutom själv för det - "det måste vara något fel på mig eftersom jag inte kan glädja mig normalt som alla andra". Men du är inte ensam om det! Det är ganska vanligt! Andra känner oro för barnet, för jobbet, för äldre barn, eller oro inför framtiden.

Barnet växer och är nu ungefär 2,7 cm från huvud till stjärt.
Ögonlocken är på väg att utvecklas men fortfarande är ögonen vidöppna, men ögonens linser är täckta av en hinna. Näsan börjar bukta ut och öronen börjar synas. Det finns en antydan till bröstvårtor och det finns små bröststrängar som senare blir mjölkgångar. Hjärtat är färdigt med sina fyra kammare.

Könet på barnet är bestämt från början men nu börjar testiklar eller äggstockar utvecklas.

Så långt har jag kommit *skrattar* Det är en bit kvar.

Jag är allmänt sur och grinig. Hela tiden. På allt.

Exempel, just nu försöker jag natta Alice. Ber Hasse vara tyst under nattningen men jag tror inte han vet vad tyst betyder. Känns som han tror att man är tyst sålänge man kniper käft, kvittar om man river väggarna i rummet. Man är tyst så länge man kniper.

Jag springer in och ut från ALices rum där hon ligger och skriker. Öppnar dörren till toa, nej men oj, där sitter Hasse och skiter med olåst dörr och en tidning! Och jag kämpar som en gnu! Usch vad arg jag blir.

Får man verkligen bara gå och sätta sig på dass med en tidning och skita när någon annan sliter fan av sig?

Jag: Ska du skita nu? och spola när hon somnat? och väcka henne?

Hasse: Jag hängde upp tvätten för fan! Jag ska inte spola!

Inte spola? Är jag dum eller är det äckligt? 

Irriterande.

Och det är irriterande att det luktar illa överallt. Att jag mår illa hela tiden.

Jag är så irriterad.

Det är grått och tråkigt och jag känner knappt nåt folk här. Tur jag ha min lilla solstråle Alice. Men det räcker liksom inte.

Efter mycket övertalning fick jag hasse att gå med på att ta ut sina 3 timmars kompledighet och umgås med mig, men ack nej, det gick inte för chefen så jag blir nog sittande ensam igen.

Jag saknar göteborg. Alla mina vänner och hela mitt liv finns där. Här har jag ingen ting utöver familjen och det räcker liksom inte. Jag behöver resten också för att kunna njuta av min lilla familj ordentligt.

Jag mår dessutom illa.