mjodå, sakta men säkert. Alice har börjat på förskolan och det går kanonbra. 15 timmar per vecka , så 5 timmar om dagen tisdag, onsdag och torsdag är hon där. Det är skönt för oss båda, hon får leka av sig, jag får lite egen tid med nea och bäst av allt, vi får lite distans från varandra och det är nyttigt. Nea har fått plats på samma avdelning 26e maj. Sen blir det till att söka jobb på allvar. Igår var jag på en anställningsintervju, för ett semestervik förvisso, men alltid nåt. Det gick inge vidare. Visst jag har utbildning, men jag har ju inte jobbat speciellt mycket efter gymnasiet, har ju bara varit på smällen och mammaledig på löpande band. De ville ha någon med lite mer erfarenhet eftersom jobbet kräver ganska mycket erfarenhet och ensamansvar. Men det löser sig. I veckan ska jag ringa till lite fler ställen och bara hoppas på det bästa. Nu söker jag lite på halvtid kan man säga, har ju fortfarande en av ungarna hemma på heltid. Fick höra att mölndal skulle ta tillbaks sina timvikarier och lägga ner resursenheten från 1a maj. Så då har jag troligen en chans att iallafall få gå på timmar och sådär. Alltid något. Vi får se, men jag anar en ljusning.

Allt börjar kännas lite bättre nu med allting. Har vant mig vid tanken på att det inte är jag och hasse längre. Den tanken har väl visserligen funnits ett tag och är väl inget jättenytt men det är nog först nu jag vant mig på allvar.Det finns stunder jag saknar, men jag måste säga att jag är nöjd med mitt liv som det är nu.

Jag råkade offentliggöra mitt och fredriks förhållande på facebook. Herregud. Hasse skrev "grattis till nytt förhållande, hoppas det går bra mellan er. har lite frågor angående försörjning nu när du ändå har en ny men det kan vi ju ta på telefon". Direkt blev hasse angripen, sen hoppade hans väninna in och kallade mig för svin, och min syster och julio och sara försökte backa upp mig. Och så var karusellen igång.

Tänk om han verkligen menade grattis? Jag vet inte. Jag såg det nyss. Varför är det så jobbigt?

Ibland slås jag av tanken att bara skita i alltihop, flytta tillbaks till vetlanda, med hasse och bara fortsätta där vi slutade. Det är absolut inte vad jag vill men det vore så enkelt att bara fly. Det mest optimala vore om folk kunde sluta kasta skit och bry sig lite mer om sitt egna liv, och låta mig få vara ifred. Låta mig få en chans att ta mig upp, ställa mig på egna ben, vara en bra mamma och få ha min fredrik. Det är så jag vill ha det.