Nu har Hans kommit med Alice. Det är ju hans helg nu men med tanke på att han haft alice i vetlanda så var det inte direkt ekonomiskt att han skulle behöva åka hit, hämta nea, åka tillbaks till vetlanda, vara där, åka hit med barnen, åka tillbaks till vetlanda igen osv. Så vi beslöt oss för att han skulle tillbringa sin barnhelg här göteborg och jag flytta på mig istället. Så får han sin helg och jag får min barnlediga helg. Precis som vi kommit överens om. Idag hade han med sig skilsmässopapperna... Det var jobbigt att skriva under dem även om det kännTs helt rätt.

Pratade med soc idag också. Fallet måste ju beprövas osv men på henne jag pratade med ser det ut som jag och barnen ska kunna bo kvar i lägenheten iallafall. det känns skönt.

Nu håller jag på att färga min utväxt, sen bär det av till fredrik. Camilla och jocke kommer också och sen ska vi till rockbaren, vart jag sover i natt vet jag inte. Imorn är det iallafall bestämt att jag ska sova hos sara och patrik. Vi ska mysa och ha det lugnt och skönt med godis framför tvn. Träffa systern min skulle jag väl eventuellt göra imorn också.

Det här inlägget skriver jag till alla er som undrar vad som hänt. Ni vet att jag och Hans ska skiljas, men min förhoppning är att detta inlägg kanske ändrar er uppfattning om saker och ting och kanske får vissa av er att se på saken ur en lite annan vinkel. Det här inlägget är till alla er som klarar sanningen, som inser att bloggen är en plats där jag skriver ner mina tankar helt ocensurerat och där jag har rätt att göra det. Inlägget är till er som tycks ha bildat en skev uppfattning om vad som egentligen hänt och hur allt egentligen gått till. Klarar ni inte av att ta del av detta utan att börja snacka, kritisera, dömma, dra förhastade slutsatser och sen komma till mig och vräka ur er allt så ber jag er vänligen att sluta läsa här. Till er som fortsätter vill jag säga tack för att ni lyssnar och ger mig en ärlig chans att få förklara allt på ett bättre, mer välformulerat sätt.

Jag vill börja med att berätta hur reaktionerna från vissa av er känts för mig. Jag nämner inga namn, men ni som känner er träffade kan ju kanske läsa lite extra noga. Era reaktioner har inneburit ett väldigt prat om hur förskräckligt synd det är om Hans. Ur ert prat har framkommit att han måste ha det fruktansvärt jobbigt nu, sitter nere i vetlanda med krossat hjärta, bor hos sin mamma, har ingen lägenhet, träffar inte barnen lika ofta längre och måste betala hyran för oss i göteborg. -

Ingen människa är dum nog att inte förstå att han faktiskt måste ha det jättejobbigt. Självklart har han det, inga tvivel om den saken. I kombination med detta har det varit ett väldigt ifrågasättande. Varför gifte ni er då? hur kan ni vara så oansvariga? hur kunde det bli så dåligt så fort? osv. Jag ska förklara mer om hur allt kunde gå åt skogen längre fram i inlägget, men nu är det inte det vi pratar om.

Så till saken. Att folk, (nära och kära och främst familjen som iallafall jag tycker man borde kunna räkna med störst stöd ifrån), i första hand beklagat sig över stackars hjärtekrossade Hans har i kombination med det bittra ifrågasättandet, fått mig att känna mig anklagad och som det svarta fåret. Jag menar inte att man inte får ifrågasätta, det får man givetvis, men då ska man vara öppen och lyssna på det svar man får.. Men detta faktum att det är så obeskrivligt synd om Hans, att hans känslor diskuterats i första hand hela tiden, gör att jag tror att ni fått fel uppfattning om vad som egentligen hänt.-

Min bild av er felaktiga uppfattning är, nu tänker jag vara övertydlig, att jag skulle ha drivit på det hela. Först att jag skulle drivit i genom ett bröllop, sen att jag skulle drivit på att vi skulle flytta till kållered, sen att jag rått och känslokallt och kanske rent av impulsivt dumpat Hans och begärt skilsmässa, tvingat mig till att ha barnen på nästan heltid, tvingat mig till hans försörjning och sen kastat mig rakt in i ett nytt förhållande. Och jag kan förstå att ni fått den bilden. Är det den bild ni har kan jag verkligen förstå att ni tycker hemskt synd om Hans. Vad jag vill komma fram till är att det stämmer inte. Här kommer en annan version av det med detaljer som jag vill att ni lägger till för att kunna se det ur ett annat perspektiv..-

Bröllopet var gemensamt, det började med en förlovning i mitten av mars -09. Jag var gravid då med Linnéa. Vårt förhållande var bra då. Det måhända varit mitt initiativ att förlova oss men bröllopet var helt gemensamt. Jag tog upp samtalet som ledde till bröllop, men det var inte så att jag tvingade till mig det, man kan inte ens kalla det ett frieri! Förhållandet var dåligt när vi gifte oss. Vad som hände är omöjligt att svara på, kanske tär det för mycket att det händer såpass mycket på så kort tid när man inte har en stabil grund ihop att vila på? Varför gifte vi oss då när det var så dåligt? Det har jag inget bra svar på. Inte Hans heller. Kanske insåg vi inte att det var dåligt? Kanske var det som min mor sa, att vi försökte rädda ett förhållande som redan var påväg åt fanders? Kanske var vi inställda på att kunna fixa allt? Det är inte viktigt varför. Det var något båda ville.

Flytten till kållered var också gemensam, något vi båda ville. Vi såg båda två att vi skulle få ett rikare liv här. Det var jag som sökte lägenheterna, men han ville också flytta, han såg fram emot det.

Skilsmässan är ett kapitel för sig. Vi båda visste att förhållandet var dåligt. Vi var inte överens om någonting och för att det skulle vara en trevlig stömning hemma var vi tvugna att tassa på tå med påklistrat leende och förinställd sammetslen röst. Vi fick prata om väder och vind för att inte börja gnabba ungefär. Både han och jag erkände att vi inte skulle komma så mycket längre om det fortsatte som det gjorde, vi var också överens om att det varit dåligt länge, längre än vi först själva velat se. Vi beslöt oss att ge det några månader och sen se hur det utvecklade sig. Någonstans här hade jag och julio en diskussion. Jag tänker inte gå in närmare på den men den innehöll en hel del jobbigheter, lite sanning och en stor portion ilska, men den fick mig att fundera. Jag och Hans hade bestämt att fundera över vad vi egentligen kände för varandra under dessa månaderna, men en sak julio sa var att "om du inte älskar Hans så gör du mer skada än nytta om du fortsätter vara ihop med honom". Jag menar inte att Julios ord avgjorde saken, långt ifrån, men kanske funderade jag ett steg längre och tog då upp alltihop med Hans igen. Vi pratade, lät det vila, pratade igen och tillslut kom vi fram till att vi helt enkelt skulle ha mer glädje av varandra som vänner. Gemensamt kom vi fram till ett skilsmässobeslut. GEMENSAMT. Det var vänligt, lättsam stämning, ingen beskyllde någon för någonting och inget agg. Vi var överens om att det var rätt sak att göra. Jag hoppas att detta får er att inse att jag inte rått och känslokallt valt att skilja mig från Hans, utan något vi kom fram till tillsammans.

Att barnen ska bo här förutom varannan helg är också gemensamt. Jag har önskat det och han har gått med på det, kanske för att barnen ska slippa flytta ännu mer?

Att han betalar hyran här är för att han är försörjningsskyldig enligt lag sålänge vi är gifta. Det är inget jag har önskat mig, att leva på honom. Jag har helt enkelt ingen annan möjlighet. Soc hjälper mig inte förrän vi är skilda. Det är inte jag som skrivit lagen, jag njuter inte.

Att jag skulle ha kastat mig in i ett nytt förhållande är helt fel. Det har jag definitivt inte gjort. Vad jag har gjort är att ha varit ärlig mot mig själv i efterhand och då har jag upptäckt vissa känslor. Jag har sedan varit ärlig om dessa känslor. Jag har berättat för Hans och jag skrev om det här på bloggen men då var ni framme igen med er kritik, ert dömmande och era förhastade slutsatser. Det räckte jag skrev att jag hade känslor för en kille, så ringde ni en efter en och läxade upp mig och talade om att jag minsann inte skulle kasta mig in i nåt nytt, att jag är respektlös, att det minsann är synd om Hans. Ingenstans hade jag skrivit att jag gett mig in i ett förhållande, jag har inte sagt det till någon heller, det räckte att skriva att jag hade känslor, så drog ni era slutsatser. Då känner jag mig kränkt, skulle jag inte begripa att det vore respektlöst och lite väl tidigt att kasta mig in i nåt nytt? Alla andra begriper, men jag skulle av någon anledning inte göra det?

Det som sårat mig allra mest är att min familj, som jag som sagt ändå förväntat mig mest stöd ifrån, i första hand oroat sig över Hans känslor, beklagat sig över stackars Hans, tyckt synd om Hans osv. I andra hand har ni lagt ner mycket energi på att kritisera mig, dömma ut mig och ifrågasätta mig. Inte en tiondels energi har ni lagt på att fråga hur jag känner det.

Det är synd om Hans, men inte så synd som ni kanske har trott.

Har ni funderat på att jag också kanske har det jobbigt? Allt jag går i genom?

Det som sårar mig mest är att det verkar fullkomligt oväsentligt.

Av en del av er har jag fått en liten portion stöd. Det tackar jag för.

Jag hoppas mitt inlägg fått er att ändra synvinkel. Om ni trots detta inlägg inte ändrat uppfattning, så ber jag er att sluta lägga er i och ägna lite mer energi på era egna liv. jag har aldrig menat att avsiktligt såra någon och hoppas inte att jag trampar någon på tårna nu.

Nej jag är inte det minsta diskret, måste jag vara det då?