Idag har vi fått ett visningserbjudande på en lägenhet äntligen.

Det är en etagelägenhet på 105 m2 som förvisso ligger i kortedala men som har rätt mycket. Med tanke på att vi blir fyra inom en relativt snar framtid passar denna lägenhet utmärkt. Den har:

Badkar

balkong

dusch

hiss

möjlig internetuppkoppling

kabeltv

portlås

klädkammare

torktumlare + tvättmaskin i lägenheten

garageplats eller bilplats kan erbjudas

fin utsikt då den ligger på våning 9/9.

Det är inte alls säkert vi får den, men jag kan inte låta bli att ta ut lyckan i förskott! Tänk om vi får den! DÅ kan jag bli mig själv igen. Inte den jag är idag. Som det är nu känner jag inte alls igen mig själv. jag kämpar och kämpar men får bara dålig kritik överalltifrån. Mamma tycker jag är divig, mästrande, provokativ, egocentrisk, att jag kör med alla, saknar tålamod, klagar å gnäller. Hon tycker jag är för rak och hon saknar "go" och "jävlar anamma" i mig. Min pappa vill inte prata eller diskutera med mig. igår när jag ville prata, förklara och be om ursäkt så ignorerade han mig och gick ut. Hasses mamma tycker jag kör med  honom, att  jag kommenterar honom, att han får göra allt och kläcker ur sig smidigheter som "hur ska du klara en till, om du tycker det är så jobbigt med en?" och "varför valde du honom om du ändå aldrig verkar nöjd?"

    Jag får kritik överalltifrån och jag tror det beror på att jag inte känner mig hemma i vetlanda. "vantrivseln" (egentligen helt fel ord, skulle kanske hellre säga osäkerheten, eller "ohemmakännigheten") har förändrat min personlighet. Jag tror det blir bättre om vi flyttar hit, till göteborg. Jag kan nästan GARANTERA att jag blir bättre, eftersom jag kommer må bättre.

Jag har ju så mycket mer i göteborg än i vetlanda.

   Så snälla alla ni som läser, håll tummarna för oss!

Hasse är väl sådär glad över att flytta hit, men han vill göra det för min skull. han är villig att ge det en ärlig chans precis som jag gjorde i vetlanda. det är rättvisa. och vad gör man inte för varandra?

  Tänk om jag får chansen att få komma en bra bit i arbetet med att reparera mig själv igen?

   det finns dock ett bekymmer. Eller bekymmer och bekymmer, det är väl egentligen bara ett lyxproblem och det är hyran. Den kostar 100 kronor mer än vad vi angett som maxhyra! Alltså 7600 i månaden. Men det kostar så att bo nu, inte sant? Och vi är två. Med två extrakonton att plocka ifrån om det krisar. Pappa var inte positiv till att plocka från extrakonton men jag är. Jag har chansen att bli lycklig igen!