Alice är jättepappig. Mamma duger inte alls, det är bara pappa som gäller.

det svider.

Kommentarer på föregående inlägg.

Och att jag är sådan som jag faktiskt är, är för 2 av er ett mysterium. Ni som uppfostrat mig så väl och varit så perfekta. Det är en besvikelse förstår jag, att jag inte växte upp och blev lika bra som er. Det måste ju vara så! Annars hade ni väl inte ägnat senaste året med att bit för bit trycka ner mig tills allt vad självkänsla hette försvann utan ett spår. Ni har inte gjort det ihop, utan var och en för sig på sitt eget lilla vis.

För er två andra är jag nog också en besvikelse. Ni har ju då aldrig antytt ngot annat iallafall.

Om Jag ringer och klagar över att jag tyckernågonting är jobbigt, så snälla, ge mig stöd istället för att tvivla på att jag kommer klara en till.

Ni har gjort det förbjudet att vara irriterad, stressad, att gråta, att vara arg, att förklara mig, att ifrågasätta saker, att diskutera, att klaga, att gnälla och att känna mig osäker. 

Är jag irriterad blir ni arga för det,

är jag stressad får jag höra att jag inte får vara det,

gråter jag så undrar ni varför,

blir jag arg ifrågasätter ni mig,

försöker jag förklara mig blir ni arga på mig,

försöker jag diskutera så vill ni inte prata med mig,

klagar jag eller gnäller jag så stör ni er

och blir jag osäker och behöver stöd

så tvivlar ni på mig min förmåga att klara 2 barn.

I övrigt är jag mästrande, provokativ, gnällig och har förlorat mitt go och mitt jävlar anamma. Jag är ett problem, jag vill ständigt stå i centrum och allt måste kretsa kring mig. Jag har alltid krävt överdrivet mycket uppmärksamhet och kan aldrig lyssna om någon säger nej.

Detta är den bild mina föräldrar och Hasses föräldrar gett mig av mig själv senaste året. 4 personer kan inte ha fel.

Jag håller med.

Men det finns en person, högt uppskattad, som hela tiden hållit sig neutral och utanför och som faktiskt inte avfärdat mig som gnällig...Och det är min pappas fru.

Igår målade jag en tavla. En tavla föreställande ett smått surrealistiskt ökenladskap med känsla av midnattssol. Försökte återskapa en tavla jag målade för nåt år sen till min mamma. Blev inte alls likadant men idén var densamma. Tänkte måla tre tavlor i samma tema och sätta upp i storarummet när vi tapetserat om. Tavlan på bilden!

   Hasse åkte just iväg med Alice till hennes farfar. Jag är så ledsen på honom efter vad han sa den kvällen men försöker skita i det. Hon ska vara där ute ett par timmar idag iallafall. Imorn med för den delen. Jag har läkartid, hasse jobbar så då ska farmor ta henne istället.

Jag ska experimentera. Jag gillar när det luktar jul i juletider och därför ska jag testa att göra min egen julbadolja.

Jag ska krossa kanelstänger och kryddnejligor och lägga i lite lite ingefära i rapsolja i ett dygn eller två. Därefter ska jag noga sila min blandning genom ett kaffefilter eller handduk och använda oljan, som då borde tagit åt sig lukt av kryddorna, som badolja.

Kan ju misslyckas totalt.

Tror jag ska tjuvprova lite innan jul, köpa grejerna nån dag i veckan som kommer och helt enkelt prova. kan ju inte bli mer än dåligt.

Idag är en grå dag. Lika grå som min tapet i vardagsrummet.

Jag mår så idag, som min tapet och utstrålar allt vad min tapet utstrålar. Grått å platt och bara blä.

Riktigt ful är den. ur jag ska tapetsera om nästa helg. Det finns inga sorger längre när tapeten är utbytt.

Ja, Hasse har nog kommit på vad grunden till alla problem är.

  senaste året har för mig präglats av negativitet. Jag har överösts med negativ kritik och negativa åsikter från alla möjliga håll men främst från min mamma, min pappa och hasses mamma. Det har hetat att jag är gnällig, mästrande, provokativ, att jag kör med Hasse, kritiserar honom och aldrig är nöjd och som sagt så igår fick jag höra att jag är problemet, att allt måste kretsa kring mig. Jag är inte felet ensam. Det är min och Hasses relation som är problemet.

   Vi har, ungefär sålänge som det negativa pågått, haft det rätt kämpigt i relationen och troligen utstrålat negativitet. Våra problem lyser i genom, och det har vi inte förstått. Vi har nog haft större problem än vi egentligen förstått. Ingen har kunnat formulera det rätt heller. Våra problem har gjort att jag plockat fram mina sämsta sidor och gjort dem till mina huvudsakliga. Jag har helt enkelt inte förmått bättre. Att det ständigt är jag som blir huggen beror på att hasse är som sin pappa, gör inget väsen av sig men kan vara nog så dum för det. Men det är mig man hör och mig man ser även om jag inte alltid är värst. Så är det, livet är orättvist.

   Nu har vi kommit fram till att det är detta som är problemet. Nu kan vi börja bearbeta det. Är det fel lär vi märka det.

Kanske kan jag nu äntligen sluta känna mig sämst i hela världen.

Förr varken kände jag mig eller tyckte jag förtjänade att känna mig smst. Därefter började jag känna mig oduglig men tyckte någonstans ändå att jag inte riktigt förtjänade att känna som jag gjorde. Slutligen gick det över till att både känna mig misslyckad och totalt tycka att jag inte förtjänar annat. Det har varit en process. Nu ska jag tillbaks upp igen. Vi ska jobba på förhållandet och vi ska vinna. Vi vill det så gärna båda två. Vi älskar trots allt varandra.