"du är så onödig av dig". Tack så mycket. Är det något fel med det kanske?

Klockan är 00:04 enligt min dator. Vad gör jag uppe egentligen?

Sitter vid msn. Småpratar. Har egentligen ganska tråkigt.

Jag njuter av att ha tråkigt. Det är inte ofta jag har tid att ha tråkigt. Och nrär jag väl har tid är det egentligen

dags att gå och lägga sig eftersom klockan är mycket då.

00:05

jag är vaken än. HAHAHA! Kanske jag borde gå och lägga mig nu. Läsa lite. Läste ut min bok igår och jag bara måste köpa nästa bok. Camilla Läckberg, hon är helt grym! Älskar hennes böcker! Har min egna lilla samling.

00:06

Nä. läggdags..... Godnatt

Eller hur det nu stavas. Det är iallafall vad jag sysselsatt mig med de senaste tre timmarna. Inget går upp emot lite mys i soffan med godis, chips, cola och inte minst min äkta make!

För det är han ju nu för tiden. I lördags, 10/10e gifte vi oss i nävelsjö! En helt fantastisk kväll. Vi var vackra, jag i min klänning, han i sin frackcoat.. Ringen, guld med tio gnistrande diamanter. Kärlek. Det är vad det är. Jag älskar honom innerligt. Nu svamlar jag iväg...

Vi har barnledigt ikväll. Eller ja, den ena är hos farmor, Alice. Hon ska vara där till imorgon eftermiddag någon gång. Så imorgon ska vi städa. Det behövs verkligen! När jag skulle böja mig ner och sätta i kontakten till routern nyss så såg jag hur äckligt det är här egentligen. *ryser*. Hårstrån, dammtussar, lite ludd, ett gummiband och något annat oidentifierbart bös. Dammsugaren nästa. Jag har bara ingen motivation att städa, snart flyttar vi och det är det enda jag har i skallen för tillfället! Jag ska få mitt liv tillbaks!

Sånglektion har jag imorgon också. Min sista inbokade, men så snart jag har lite mer cash ska det bli fler. Men inte innan dopet dock. Just det, det har jag inte ens berättat. Jag ska sjunga i kyrkan när lille Alexius döps. Spännande men grymt nervöst. Men det är en bra känsla, det känns som jag kommer att fixa detta bra. Om jag bara får tag i organisten som ska delta på dopet så jag kan öva med just honom. Vore ju tjusigt om han sätter igång och spela i tex A och jag börjar sjunga i D. Nu är jag inte så tondöv att jag inte skulle märka skillnaden, men det skule ju kanske hända att jag blev nervös och tappade texten eller något. Eller om han sätter igång och spelar i en helt annan takt och med en helt annan känsla än jag vant mig vid, då är det inte säkert att det skulle bli så tjusigt. Men jag är ganska anpassningsbar, så även om jag vänjer mig vid att sjunga i Ddur i just en viss takt så kan jag nog fixa en annan takt och tonart också, men inte utan förvarning! Så imorn ska vi ut i kyrkosalen och testa, där det är en helt annan aakustik och ett helt annat ljud än i övningssalen vi är i nu. Kan behövas. Sången heter "Älskade barn" och är verkligen jättevacker.

På söndag åker jag och ungarna till Göteborg. Har massor att göra där. Tar det punkt för punkt.

• 21e är det möte med susanne U på NATM (en volontärsak, Någon Att Tala Med)
• 23e är det konsert, evergrey med pappa och hans fruga
• 24e är det berömda dopet som jag ska sjunga på, om jag bara får tag i organisten, för det vore ju bra...
• 29e fyller brorsan år
• 1/11 är det utbildning med NATM

Sen var det nog inget mer. Iallafall inte som är inbokat.

Imorgon är det barnavårdscentralen med nea också. Hon skulle vaccinerats egentligen men hon är så förkyld så det hoppar de över. Det blir vanlig rutinkoll istället. Och så ska jag be dem kolla hennes kropp. Hon har fullt med utslag på hela kroppen. Som kom på några dagar. Torr hud fick jag för mig och köpte miniderm, en salva, men jag tvivlar faktiskt. Det kan inte vara födoämnesallergi. Hon äter bara nutramigen modersmjölksersättning, det är ju just framtaget för allergiska barn. (hon hade kolik som misstänktes hänga ihop med mjölkallergi och nutramigen är gjort på majsstärkelse och luktar fan, för att lägga till onödig info). Hon har fått lite majs och potatispuré också, men potatis har hon fått ett tag utan utslag och majs lär det ju inte vara eftersom hon ätit nutramigenen i 2 månader utan att reagera. Tvättmedlet är inte bytt heller. Så jag misstänker att det hänger ihop med förkylningen. Hon har varit förkyld i över en månad. Hon är jättesnuvig, hostar så hon kräks, har haft feber, ögoninflammation och öroninflammation och till råga på allt svamp i den lilla rumpan. Låter lite äckligt men det är inte sån svamp som vuxna kan få i underlivet. Detta är mer som hudlösa små partier och du kan ju säkert föreställa dig hur ont det måste göra att få bajs där. Stackars min prinsessa.

Jag återkommer imorn när jag vet lite bättre.

Natti

Nu var det riktigt, riktigt längesen jag skrev här. Men igår fick jag inspiration att börja igen när jag läste min egen blogg!

Så vad har hänt sedan sist?

Ärligt talat så vet jag inte vart jag ska börja. Hmm..

Jo. Den 19e maj kom lilla Linnéa Elin Erna Eriksson till jorden. Hon var bara 14 dagar sen, vägde 3105 gram och var 49 cm lång. Hon var sen, men när hon väl bestämde sig för att titta ut och se dagens ljus så hade hon jäkligt bråttom. Jag hade varit inne på förlossningen på morgonen på kontroll inför igångsättning eftersom jag var så långt gången. Efter det började jag blöda lite och hade en del mindre sammandragningar. När det hade pågått hela dagen så åkte jag in för ytterligare kontroll, klockan var väl runt 20. Men där konstaterade de att det ännu inte hänt någonting, att förlossningen tycktes lika avlägsen som imorse. Skit tänkte jag. De skickade ut mig på promenad runt omkring i eksjö och jag kunde inte varit surare. Jag kände mig som ett vandrande sjölejon. Stor, svullen och otymplig. När jag promenerat ett bra tag gick jag tillbaks till avdelningen som de sagt och efter en kort väntan kom läkarn och gjorde ny kontroll. Fortfarande oförändrat, så med en stark misstanke om att bebisen aldrig någonsin skulle komma ut, gick jag ner till entrén och ringde en taxi. Jag skulle hem. Till råga på allt dröjde den en hel timme.

Taxichauffören tog sig friheten, som om det inte vore illa nog, att skoja till det om min enorma mage, han sa "oj, ska vi ringa efter en buss istället?". Fråga mig inte hur jag lyckades hålla mig sansad och inte börja skrika åt honom, men jag lyckades. Det blev hur som helst en trevlig resa hem, åtminstone tills vi nådde vetlanda. Mitt i en mening kände jag hur hela magen drog ihop sig och en bekant molande värk började spridas längs nederdelen och fortplanta sig uppåt, inåt och övergå i en knivskarp smärta mot ryggslutet. Taxichauffören noterade detta och frågade med samma skämtsamma ton "oj ska vi vända igen?". Jag vågade inte ens tänka tanken på att det var dags så jag skakade bara på huvdet och sa "nej, det är inte dags än" och skrattade. 

Två minuter senare klev jag ur taxin utanför mig och i samma sekund drog sig magen samman på nytt. Nu gjorde det ritigt ont. Var det värkar nu? För ett par timmar sen verkade det väldigt avlägset.. Chauffören verkade ha tappat sitt skämthumör och tittade allvarligt på mig, jag förmodde bara vinka iväg honom. Jag hade lite annat att tänka på. Tex att jag snabbt måste ta mig uppför trappan och prata med Hasse.

Jag hann bannemig inte längre än till första  trappsteget förrän magen återigen drog sig samman. AJ! Jo, nu var det helt klart värkarna som kommit igång. Jag tappade andan fullkomligt och kände mig väldigt liten och hjälplös där jag stod i trapphuset. Så snart den släppt sprang jag så fort jag kunde upp för trapporna och hann precis innanför dörren innan det var dags igen. Inga ord behövde sägas, Hasse begrep ändå. "Ring din mamma" lyckades jag flämta fram och vagga mig in i vardagsrummet innan nästa värk slog till med förnyad kraft. "Nu för helvete!" vrålade jag innan jag helt gick in i mig själv och min smärta. Tio minuter och 7 värkar senare var hon här, svärmor, som skulle passa Alice. Klockan var 23.30 och efter en snabb kram mellan två värkar var det dags att bege sin in. Jag var fortfarande övertygad om att det inte var dags, trots värkar som fick mig att vårla rakt ut. Fick stanna tre gånger och flåsande gunga från sida till sida innan vi kom ner till bilen.

Mina tidigare erfarenheter sa mig att bilfärden skulle kännas oändlig så jag begärde min favoritmusik, Mötley Crüe och tvingade upp volymen till max. Sen bar det av.

Klockan 00.11 skrevs jag in på förlossningen med välkomstfrasen "oj nu ser du lite mer smärtpåverkad ut! Välkommen!". "Håll käften och ge mig lustgasen" fräste jag men ångrade mig i samma sekund och pep "förlåt, har så ont". Ingen fara menade barnmorskan, hon hade hört värre. 

Jag fick lägga mig i en säng och de kontrollerade, "hoppsan, du är 6 centimeter öppen!". Så fick jag lustgasen och resten blev ett flummigt dis med smärttoppar. Rätt var det var kände jag att oj nu är det dags, nu kommer bebisen. Minuterna senare, närmare bestämt klockan 01.14, låg hon i min famn. Kladdig, gojsig, lite blå, blöt och alldeles underbar! Förlossningen tog 2 timmar och 45 minuter från första värk. Sen fick hon kolik och skrek sig i genom sina första 4 månader, men det är en annan historia.

Så nu sitter jag här, i en ny lägenhet, som mamma åt två underbara flickor. Alice som fyller 2 nästa månad och Linnéa som är 5 månader och lärde sig sitta typ idag. Alice är svartsjuk och riktigt jobbig emellanåt, trotsig är hon också men det går om man tar en dag i taget.

Just det ja! Vi har fått lägenhet i Göteborg. Eller snarare Mölndal, Kållered. Flyttar id ecember, så UNDERBART!

Får man tänka "jävla jävla jävla unge!" om sina barn?

Alltså tänka, inte säga. Det borde vara okej. Det är ingen annan som hör om man tänker det och man kan förlåta sig själv och ändra sig precis hur man vill utan att behöva förklara sig. Det borde vara okej, så därför tänker jag "förbannade jävla unge!". Nu känns det bättre. Jag menar det givetvis inte.

Jag älskar henne såklart. MEN fyfan va tröttsamt det är. Hon vägrar sova. Jag blir allt tröttare. denna veckan har jag varit urtrött på dagarna. Jag kan inte sova på natten. Tjock, klumpig och stel. Vaknar av att jag måste kissa, måste vända mig i sängen, måste äta, får kramp i vaden, har dreglat ner hela kudden osv. Jag sover skitdåligt. Gravid i vecka 32. Det är väl så det är. Börjar bli ordentligt skitjobbigt nu. Därför är den lilla stund A sover varje dag guld värd. Oftast har jag inte specifika planer på vad jag ska göra när hon somnar, men idag har jag tänkt "måtte hon somna snart så jag kan få VILA" och bara därför så vägrar hon. Jag måste ha tänkt för högt.

Nu verkar det dock tyst från hennes rum Kan hon ha somnat? kan jag ha sån tur? Då kommer det säkert nån jävel å ringer på dörren snart :(

Aldrig har jag läst något så hemskt. Det vände sig i magen och jag grät i flera timmar. Jag fick panik. Kan inte förstå hur en sådan sak kan inträffa?

Hur kan en 17-månaders bebis torteras till döds? Hur kan han hittas blodig i sin säng, i sin egen avföring,  med bruten ryggrad, avrivna naglar och utslagna tänder? Hur kan det ha dokumenterats över 50 skador på hans lilla kropp under de sista 8 månaderna i hans liv, utan att någon gjort något? hur kan soc och polis varit inblandade över 78 gånger i hans liv utan att det skett nån förändring?

Hur kan någon skada sitt barn på detta vis? En liten, mjuk, väldoftande baby? Det gör så ont i mig och jag skäms att vara människa!

Jag har sån fruktansvärd ångest. Önskar jag aldrig läst den hemska nyheten, önskar jag inte fanns!

Det enda godkända straffet för dessa jävla idioter som inte är värda att kallas människor, är långsam, utdragen, plågsam död!  Såsom syrabad och därefter torka långsamt i ugn. Aldrig har jag hatat någon så starkt!

Alice har somnat om, men jag måste dra upp henne om 10 minuter. Vi ska till dagis å jag har fixitmöte. fixit är en grej för arbetslösa ungdomar men jag fattar ej poängen. Jag blir väl inte mindre arbetslös av det liksom. Nu är fallet så att jag ringde och sjukanmälde mig idag, för jag har haft feber och är snorförkyld och jättetrött å hellre går hem å lägger mig den stunden alice är på dagis. Men hon jag pratade med är inte trevligast i världen så jag fick dåligt samvete.. Hon har tex föreslagit att jag ska dra med mig alice de gånger jag inte lyckas få barnvakt eller dagis. öh vi är typ 25 ungdomar som sitter still hela mötet och jag tror inte det vore så uppskattat att ha med henne dit vare sig för resten av folket eller av alice. Hon skulle fara omkring som ett torrt skinn och ta allas uppmärksamhet. skull ejag säga till henne att vara tyst och sitta stilla (hur baturligt det nu är att tvinga en ettåring att sitta still på möte) så skulle hon börja illvråla och det skulle ändå inte gå att ha nåt möte. Så nej jag tror inte det.

Så nu är frågan, ska jag tvinga mig till fixitmötet eller ska jag tillåta mig att gå hem och vila? Jag har förvisso redan sjukanmält mig, men jag kan ju alltid säga att jag mår bättre. Men det gör jag inte. Jag känner mig precis lika igenkorkad å dunderförkyld som hela helgen.

Jag tror jag struntar i fixit.

Nu var det väldit längesen jag bloggade, känns det som iallafall.

Alice har fyllt år, vet inte om jag skrev om det sist elle rnär jag slutade. Det var iallafall mycket folk på hennes kalas och god tårta! Supermysigt och massa fina presenter.

   Å så har vi börjat skola in ALice på dagis. Eller snarare, nu är vi snart klara med inskolningen. Det har gått jättebra. Ja var orolig för hur det skulle gå eftersom hon varit lite fjantig med andra barn och höga ljud, men det har gått hur bra som helst. hon har inte varit ledsen en enda gång!

   Graviditeten går väl också bra antar jag. mår inte illa längre och är inte tillräckligt tjock för att räknas som otymplig ännu, så det är väl i sin bästa tid nu. Jag är i vecka 18 nu, snart halvvägs - tjoho! Kände första sparkarna för nån vecka sen, riktigt mysigt :)